0
11009167_10153195003028183_4487097901566261959_n

ÅTERKOMST EFTER SOMMARENS VANDRING

Efter ett långt uppehåll återkommer jag(äntligen) till min blogg efter att länge ha varit nere i brunnen för att skriva en längre text. Den senaste bloggen var väl i juni inför stundande pilgrimsvandring till Karlskoga och sedan dess har vandringen ägt rum och är på väg att bära fram en bok; Vänd andra kinden till – berättelse om en vandring(arbetstitel) på Migra förlag. Viktiga teman i boken( som för vandringen) är krig, vapenexport och flyktingskap. Ett spår är att försöka få syn på Sveriges ”dubbla bokföring”; å ena sidan en humanitär retorik om flyktingar som flyr krig, å andra sidan bidra till krig genom en svensk och mycket expansiv vapenexport.

Ett annat spår i boken är frågan om en tredje väg; Finns en annan och politisk radikal väg än att antingen att fly, underkasta sig eller att möta förtryck av skilda slag med liknande eller samma mynt? ” Inga rasister på våra gator” som ett exempel, är för mig att svara med samma mynt, det vill säga de främlingsfientligas oförsonlighet och förfrämligande av andra människor bemöts med motsvarande oförsonlighet och förfrämligande.

Min kommande bok tar sin början i Sköndal, i mitt och andras frivilligarbete på Sköndals flyktingförläggning och den avslutas också där, i ett fortsatt arbete för stöd till vår tids mest nödställda. Särskilt angeläget blir det arbetet också efter regeringens kappvändning; den är moraliskt, politiskt och ideologiskt förkastlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

0
ladda ned (3)

PILGRIMSVANDRING ?

Imorgon tar jag tåget till Göteborg; på kvällen en mässa för oss som går, en annorlunda mässa som också ger plats åt en fredsforskare som föreläser om svens vapenexport. Inte så mycket siffror om hur världsledande Sverige är som vapenexportör, mer en samhällelig analys om hur vi ska förstå att det fredsälskande och palmetalande landet också exporterar mer vapen än kanske något annat land per capita.

En annorlunda mässa också då den samlar muslimer, kristna, judar, buddister och kanske någon ateist. Och det är denna polyfona samling som ska gå. Från Göteborg till Karlskoga och Boforsfabriken. En mångfald av röster, och det är inte minst den mångfalden som inspirerar mig; öppenheten, de möjliga samtalen. En mångfald och öppenhet som jag inte alltid ser när någon av Svenska Kyrkans församlingar ordnar sina kortare pilgrimsvandringar.

Hur ser en vandringsliturgi ut i denna mångfald?

Jag vet inte, men så långt vi har tänkt inleds varje morgon med en halv timmes meditation. Och efter frukost och morgonbestyr går vi en timme eller två i tystnad. På rasterna utmed vägen är det möjligt för var och en att dela med sig av en tanke, högläsning ur en text eller annat. Och när vi har nått dagens etappmål ofta ett möte; någon som möter upp oss och som delar med sig av sina erfarenheter och tankar; en från Hamnarbetareförbundet, en fältpräst, några asylflyktingar, fredsaktivister, politiska företrädare.

Men i Karlskoga är det ännu tyst; Metalls fackförening har hänvisat oss till Boforsföretagets informationsavdelningen och av den har vi än så länge inte fått något svar på vårt framförda önskemål om ett möte.

Det är en pilgrimsvandring, som vi ser det, men en annorlunda sådan; vi vänder oss inåt i våra meditationer och när vi går i tystnad. Men lika mycket utåt, till det samhälle som vi alla är en del av. Det är ingen feelgodvandring. Mål och medel hänger ihop. Vandringen är lika mycket mål som medel. Och jag skulle tro att förändring, förvandling är vandringens essens. Vår egen och det samhälle vi vandrar genom. Vandring som förvandlingspraktik. Vi övar oss att vara det vi tror.

Det blir på sitt sätt en stillsam vandring, inte alls en högljudd med pukor och trumpeter för att föra till torgs vad vi kan tänkas tycka och mena. Tvärtom är vår uppgift att lyssna på andra som talar, och lyssna inåt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2
3182 - Folk på bro

FÖRVARING OCH VARUTRANSPORT

Sedan ett år tillbaka bor strax över 80 asylflyktingar i Sköndal söder om Stockholm. De väntar på uppehållstillstånd och väntan är lång. Mat för dagen och tak över huvudet. Annars bara väntan, ett år, två, kanske tre år. Och så lite fickpengar, men inte ens tillräckligt för en bussbiljett in till staden. Ofta traumatiserade av krig och brutalt förtryck i Syrien och Eritrea. För att i Sverige förvaras, fram tills dess de också kan få papper på sin mänsklighet.

Så vi startade en förening, samlade frivilliga bland sköndalsbor som ville kontakt med de som satt där och väntade, avstängda från ett samhälle de vill komma in i. Kontakt och gemensamma aktiviteter ville vi och tänkte att inget var mer naturligt; på stadsvandringar, i en systuga som vi har startat, odling på kolonilotter, gemensam matlagning och en och annan fest.

Så tänkte vi och så började vi göra.

Men så kom beskedet; efter ett år i ett boende ordnat av Stiftelsen Stora Sköndal, beslöt Migrationsverket att de skulle flyttas till andra orter. Verket ville inte förlänga avtalet med stiftelsen. Inte för att man misskött sig, inte alls så. Och inte heller för att stiftelsen skulle ha begärt för mycket i ersättning för sina tjänster. Nej, avtalet skulle inte förlängas då man ställde krav på att stiftelsens ekonomiska redovisning ska göras på ett särskilt sätt som är svårt för en stiftelse att uppfylla.

Jo, det är helt sant. Och jag skulle tro att mindre nogräknade aktiebolag har lättare för att komma överens med Migrationsverket. Frågorna hopar sig; lade man ingen vikt vid de boendes egen önskan om att få stanna kvar? Lade man heller ingen vikt vid det faktiska och reellt existerande integrationsarbete som inletts av mer än trettio frivilliga? Lade man ingen vikt vid att ett nytt uppbrott menligt kunde påverka flyktingarnas välmående?

Nej, jag tror inte det.

Och som på avstånd hör jag samtidigt politikers prat, deras tystnad och prat. I åratal har vi tagit emot flyktingar men saknat förmåga att ta hand om dem, ge dem stöd för ett verkligt välkomnande in i vårt samhälle. Och när Sverigedemokraterna fiskat i mycket grumligt vatten, odlat främlingsfientlighet, vars mylla till del har varit just mångårig förvaring på förläggningar och svenska byråkratiers ofullkomligheter, har övriga partier begravt frågan om integration i tystnad. Hur kan man tänka sig att tystnad skulle kunna vara svar på främlingsfientlighet!?

Fram tills de senaste månaderna, för nu öppnas dammslussarna och förslag väller fram från flera Allianspartier som ligger uppenbart nära Sverigedemokraternas. Frånsett Socialdemokraterna som ännu inte har något att säga.

Som på avstånd hör jag deras tystnad och  prat och förlitar mig på det slag av konkret och handfast rörelsearbete som jag tycker att vi i vår förening och andra i Sköndal försöker ge uttryck för. För i den lokala rörelsen  byggs broar knyts band som också ger främlingsfientlighet tydligt svar på tal.

Nå.Vad händer nu?

Om någon vecka ska våra nyvunna vänner transporteras till andra förläggningar, till andra orter. Men  vi ordnar nu på lördag den 6 juni en Internationellnationaldag, en gemensam fest, en avskedsfest. Och Stiftelsen överklagar Migrationsverkets beslut.

Och vad gör vi sedan?

Vi fortsätter; nu är en solidarisk terräng odlad. Och när nya flyktingar kommer hit eller till närliggande förläggningar kan vi snabbt osäkra en solidaritet med vårt lands mest nödställda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2
images (1)

I SOCIALDEMOKRATIN STÅR TIDEN STILLA

Jag läste i tidningen att socialdemokraterna ska ha kongress i helgen. ” Jobben” är den fråga som står i centrum och man kan om den förvänta sig mycket högtravande retorik men lite handfast politik. Det är ett vilset parti som önskar sig tillbaka till storhetstiden, men tycks ha svårt för att förstå varför den är över.

Vi är ju ett 40-procentsparti, det är ju där vi hör hemma, tänker många. Vi behöver visa mer mod och självförtroende, säger Peter Persson. Eller som Hans Haste sa på sjuttiotalet – Räta på ryggen sossar! Och så behöver vi bli tydligare och mer ideologiska, lägger Reza Talebi till.

Men varför då inte bara vara det? Jo, tänker Jesper Bengtsson, vi blev brända av tumultet runt Juholt. En ängslighet lever kvar som leder till rädsla för politisk debatt överhuvudtaget.

Mer vagt, som en av många tänkbara förklaringar, skymtar dock en insikt fram då och då, men som samtidigt verkar vara besynnerligt svår att ta till sig – Sverige har förändrats. Vi lever i ett annat samhälle, vitt skilt från det ur vilket socialdemokratin växte fram. Sverige har förändrats men inte ”Partiet”.

Så här vid morgonkaffet och i väntan på att himlen ska spricka upp och solen skina, får jag för mig att jag läser om ett parti som på allvar inte har tagit till sig, än mindre förmått resonera på djupet, om vad denna radikala samhällsomvandling borde betyda för det egna partiet.

Sedan tidigt nittiotal har LO förlorat nära en miljon medlemmar, en facklig konfederation som under så lång tid utgjort partiets mylla och styrkebälte. Och bland de fackföreningsmedlemmar som är kvar skulle idag klart färre än hälften rösta på socialdemokraterna. När storhetstiden började klinga ut, sent sextiotal, röstade ca 85 procent på detta parti.

I dessa siffror gömmer sig den samhällsförändring socialdemokraterna har så svårt för att ta till sig. Framtidspartiet tycks ha fastnat i legenden om sig själva, i en ytlig självbetraktelse som mynnar ut i nostalgi.

Någon har sagt mig att färre än fyrtio procent av LOs medlemmar enligt den senaste mätningen säger sig vilja rösta på socialdemokraterna. Borde inte detta lända till eftertanke? Var menar ledningarna i LO och socialdemokratin att smärtgränsen går för en närmast symbiotisk relation mellan ett parti och en fackföreningsrörelse? I övriga Europa har man brutit upp från från detta slag av ”samverkan”. Den är ju en reminiscens av en sedan länge svunnen tid.

Samtidigt är detta ett kvitto av många på en hållning som till del blundar för en påtaglig samhällsförändring, till del på ett märkligt sätt, och mer omedvetet, gör skillnad på ”politik” och den organisation som ska föda och frambära budskapen.

Men för mig är organisationen, dess struktur, och dess kultur oskiljaktliga sidor av ett och samma politiska mynt. Och detta partis struktur och kultur är som fastnitad vid det förgångna; är det verkligen möjligt att behålla den gamla hierarkiska och auktoritära ordningen om man ska nå vår tids unga, väljare i från medelklass i storstäder?

Men rätt ska vara rätt. När det gungade och svängde som mest för några år sedan tillsattes en rad krisgrupper och många i dem ville verkligen förändring och idéerna var många( några tog kontakt med mig för synpunkter, men lite i smyg sådär).  Men det var som att skriva i vatten. Ide´debatt underifrån väger lätt som en fjäder i ett parti vars viktigaste och allt annat överskuggande fråga är den om makten.

 

 

2 comments

  1. Hans Ödman says:

    Kriskommissionens rapport hösten 2010 läste jag, och den innehöll en hel del värdefulla skrivningar om den verklighet vi lever i, men den vågade inte riktigt föreslå någon konkret politik för att åstadkomma lösningar på de problem som identifierades. I stället för att gå vidare och utveckla detta arbete lades det i byrålådan utan avseende. Allt fokuserades till frågan om val av ny partiledare utan att politiken denne skulle stå för angavs, med resultat att Juholt valdes och partieliten i Stockholm slipade knivarna.
    För mig framstår Per Olof Olofssons sena analys på senvåren 2010 som sällsynt klarsynt, att det valet var avgörande för framtiden, att ett förlustval för den rödgröna vänstern skulle innebära att alliansregeringens förändringar skulle cementeras, samtidigt som ett inträde för SD i riksdagen var ett allvarligt hot.
    Efter förlustvalet hyste jag förhoppningar om att man äntligen skulle börja fatta allvaret och gå till grunden i en omprövning av SAP:s politik. En del tongångar tydde på det, bl.a. kriskommissionens rapport. Att detta var illusioner kan idag konstateras. Dessvärre ser det nu mörkt ut för en ny, odogmatisk vänster med bred förankring. Det ser inte osannolikt ut att partiet i nästa val om tre år (om det nu inte blir nyval innan dess) kommer att landa på ett röstetal på 25% eller lägre. Vad värre är är att de värderingar om jämlikhet och solidaritet som haft bred folklig förankring genom arbetarrörelsen samtidigt försvagas, fr.a. hos ungdomen. Och utsikterna för en livskraftig utbrytning till vänster ser heller inte särskilt ljusa ut, därtill är denna vänster sannolikt för svag och i avsaknad av en klart utstakad linje grundad på en verklighetsanalys och ideologisk förnyelse och inte bara en dröm om en återgång till gamla tider.

    • Nils Ivar Tenmann says:

      Som befrielserörelse är det bara önskvärt att ”rörelsens” pågående dissipation av livsmodets energi fortskrider till den punkt där var och en finner sig för-pliktad att vända blicken bakåt; förvisso längre än näsan räcker fastmer också den egna näsa befrielsens glasögonen sitter på, och således tolka hela traditionen och inte bara den egna verksamhetsberättelsen; HUR vi lärt och lär som livet ”vi” lever… både framåt och bakåt för-stått VAD dygden; ”leva som man lär”… retoriskt-etiskt-politiskt innebär av missmod och livsmod… metaforiskt och metonymiskt uttryckt… genom språkandets översättningar av den en gång, där och då, mer ursprungligt givna befrielsehandlingens parla mentalt (mytologiskt som teologiskt och vetenskapligt) tillverkade för-stånd av treenighetens helgade handlings-tecken för meningens gestaltning av livet mellan födelse och död ”här och nu”, dia (genom) logos (orden) Fadern, Sonen >och till fri mötes-, församlings-, med yttranderätt, fri aktiv bildning med nyktert politiskt ansvar, kom så småningom in i politikens representativt differentierade parla mentalitet. Med politiken i ”rörelsens” händer föresatte den sig i Saltsjöbaden -38 att genom privatekonomins och LOs intressenter kollektivavtalsansluta hela medborgarrättsrörelsen under ett centralistiskt förment proletärt ledarskap i det aktningsvärda syftet att utvidga det medborgerliga allmänintressets diktatur inom ekonomins särskilt privata domän. Det var dock ett missförstånd. Istället för att politiken absorberade ekonomin avslöjade ekonomin, genom p-krafternas utveckling av arbetsdelningen och därpå följande till synes blott reaktionärt borgerliga uppror mot proletariatets Löntagarfondsfasoner på 70-talet, att politiken blivit politologi som tron teologi och vilken vetenskap som helst, vilka dyker upp som häpnad i takt med att problemet hamnat mellan stolarna, synliga alltmer som blott olika ämnen av partikulära privatintressen, i ekonomins endokrina ämnesomsättning av systemets mening; som produktion av varor medelst insatsvaror hela i serien av olika begär som måste tillfredsställas och krävas av oss var och en för att företaget Sverige matematiskt ska kunna hävda sin blågula logga i den pågående klasskampens inbytesåtervarutlämningsdisk.

      Kampen mot arbetsdelningen var det omedvetet medvetna uttryckets för-ställning.

      Ifall LeoH är vaken vill jag meddela att livet går som en dans… på rosor med många törnen i foten… som när den nyburne revolutionären -68 rusade in i Operans foajé och myndigt deklarerade för tillrusande biljettvaktmästare, som undrade vafalls:
      – ”Vi ska ockupera”!
      – ”Men ! det går inte! Vi har föreställning här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4
images (3)

TRO OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Mänskliga rättigheter som moralisk eller politisk tradition utgår inte från rent sekulär moral eller politik. Frågan om våra rättigheter och vari de bottnar har ett djupt samband med tvåtusenåriga teologiska frågeställningar.

Frågan om mänskliga rättigheter är inte enbart ett antal juridiskt eller moraliskt bestämda friheter och förpliktelser. Under dem ställs också antaganden om människans väsen. Frågan om våra rättigheter är med andra ord inte bara en fråga om vad vi bör göra utan i lika hög grad vilka vi är.

En teologisk argumentation för att vi alla har rättigheter kan beskrivas i form av fyra ”steg”; Gud har skapat människan till sin avbild, och av det följer, för det andra, människovärdet; för det tredje gäller detta värde alla människor utan undantag; varför lika värde medför lika och gemensamma rättigheter.

Man behöver inte vara gudstroende för att bejaka mänskliga rättigheter, inte alls. Men för de som intar en ”rent sekulär” ståndpunkt återstår frågan att fundera över vari människans väsen eller natur består.

Märk väl; jag skriver inte detta för att missionera. Jag gör det för att alla de som ser sig själva som politiskt radikala och sekulära ska se att en teologisk motivering för allas våra rättigheter har en stark legitimitet och att en kyrkas röst i det offentliga om de rättigheter som i vår tid hotas är värdefull och har något att tillföra.

Gång efter annan har jag erfarit hur samtida brist på kunskap och insikt om kristendomens och även andra religioners kärna och budskap i stora stycken har gått förlorad. Samtidigt som jag är fullt medveten om hur exempelvis Europas maktkyrkor sannerligen inte levt sitt budskap utan har istället förvanskat det till oigenkännlighet. Men jag skiljer på kristenhet och kristendom.

I det som fortfarande kallas arbetarrörelse råder tystnad om det ursprungliga uppdraget; emancipation och socialism. I Svenska kyrkan är det tyst eller åtminstone i hög grad oklart vad som ursprungligen menades med Guds rike; men det är ju ett rike i fred, social rättvisa, ett rike utan något slag av förtryck.

Är det bara en tillfällighet att det är tyst i arbetarrörelsen om frigörelse och socialism som det är tyst eller oklart i svenska kyrkan om Guds rike?

Lever vi måhända i den stora besvikelsernas tid;den politiska radikalismens besvikelse och förlust av självförtroende efter Gulag, efter årtionden av kompasslösa arbetarrörelser; besvikelsen över en kristenhet som tidigt kom att gå hand i hand med överhet?

Som kristen och annan tro kan kan också rättighetstanken missbrukas i grumliga syften.

Betoningen av individens rättigheter gentemot en gemenskap bli till ett konkurrensförhållande mellan individer. Om individens rättighetsanspråk blir till något primärt och oreflekterat kan det leda till en alienering människor emellan. Betoningen av ömsesidiga skyldigheter kommer i skymundan. Liksom den politiska känslan för det ”gemensamma goda”.

Några skäl kan jag tänka mig varför religion bör spela en roll i fråga om mänskliga rättigheter i vår tid; utan religion kapas banden till rättighetstankens historiska rötter;religion pekar på sambandet mellan rättigheter och plikter och det gemensamma goda(politikens ådra); den uppenbara utvecklingen i samtiden mot rättighetsanspråkets fångenskap i liberalt sekulära ideal( individens autonomi, individers självtillräcklighet).

 

4 comments

  1. Nils Ivar Tenmann says:

    Ordet ”sekel” undrar jag vad det har med innebörden ”oberoende av religion” att göra? ”Oberoende av religion” betecknades på latin, ”laicus”, har jag blivit upplyst om och ”sekularism”, som i teorin och successivt även i praktiken, handlar om skiljandet mellan stat och kyrka borde väl egentligen kallas ”laicism”, kan man tycka.

    Herrens ord eller ordens herrar är genealogiskt märkvärdigt föränderliga. I vår tid verkar folk bruka ordet sekulärism synonymt med ateism eller religionslöshet. Religionsfrihet är väl ändå något annat än religionslöshet. Det har t.o.m. Humanistiska föreningen så småningom insett.
    Varje tid behöver sina kättare och att vara för rätten till MR handlar väl i grund och botten mest om att bevara sina privilegier – och det är ju radikalt.

  2. Hans Ödman says:

    De mänskliga rättigheterna har en lång historia, såväl i kristendomen som utanför denna. Naturrätten, att alla människor av naturen, objektivt och universellt, har samma rättigheter hävdas redan av Aristoteles i ”Den Nikomachiska Etiken” (vilket inte hindrar honom att se uppdelningen i herre-slav och man-kvinna vara i enlighet med människans natur), senare av Thomas av Aquino (grundat på att alla människor har del av Guds förnuft, logos -hur det är med de mentalsjuka här kan man ju undra) , Hobbes, Locke (rätt till liv, frihet och egendom -hur nu egendomsrätten inte begränsar andras frihet är inte så lätt att förstå). För rättspositivismen existerar ingen naturrätt, de mänskliga rättigheterna och all rätt är endast ett resultat av historien och civilisationens utveckling (gäller positivismen och utilitarismen, också marxismen såvitt jag förstår). Själv har jag svårt att förstå att rätten kan finnas i naturen, då rätten väl måste vara baserad på etiken, och etiken är ju något människor hävdar. För djuren finns ingen etik och ingen ”djurrätt” -det är människor som hävdar djurens rätt. Samtidigt är det svårt att nöja sig med att frågan om rätten och etiken bara är något historiskt och relativt eller baserat på förnuftet. Jag minns att den utilitaristiske filosofen Torbjörn Tännsjö försvarade förbudet mot att mörda någon med det rena förnuftsargumentet att om inte förbudet fanns så skulle ingen kunna gå säker på gatorna. Men det räcker liksom inte. Var och en skulle som Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff” kunna säga till sig själv: ”Det är gott och väl att det finns en lag som förbjuder mord så att jag går säker, men jag kan ju bryta mot det själv om mordet kan rättfärdigas av att det ökar min eller mänskligheten lycka. huvudsaken är att inte bli ertappad.” M.a.o. rätten som förbjuder mordet måste baseras i en etik som gäller var och en, en etik som säger axiomatiskt att det inte är rätt, att det är ett brott, att det är av ondo, och vad kan en sådan etik grundas på annat än en uppfattning om att Medmänniskan, den Andre eller Nästan som är alla människor, av samma väsen, födda eller skapade med samma värde, och oavsett om man hänvisar till kristen tro om att vi är skapade till Guds avbild eller ej är det att hänföra till tro, en inre bergfast övertygelse som inte söker sin motivering av förnuftsskäl.

  3. Nils Ivar Tenmann says:

    Är vi inte dömda till att gå som katten kring den heta gröt som bär namnet ”Sanning”.

    [ Sanning med stort S kan bl.a leda tanken till ”tecknets struktur” och den existentiella (S)killnaden mellan stort S i (S)ignifiant och lilla s i (s)ignifié vilken brukar markeras av ett bråkstreck, likt en okrossbar glasvägg mellan stora B och lilla b i svensk översättning av den absoluta gränsen mellan Betecknare och betecknat. ]

    ”I stormen” skrev – som ni kanske vet, om inte så kanske Olle via sin stund av umgänge med Bengt Nerman – författaren Walter Ljungquist: ”Jag känner inte sanningen om livet, men jag är övertygad om att den är paradoxal, irrationell, i varje fall från mänsklig synpunkt sett, för vore den grundad på mänskligt förnuft – ack, min vän, huru annorlunda skulle då världen inte te sig.”

    ”Sanningen är det hela”, sa Hegel med ett hermeneutiskt anspråk.
    ”Gud är större”, (än det ”hela”), menar sanno-likt en kristens tro sannfärdigt.
    Gud är inte bara namnet på det helas absolut största och minsta utan mycket större än sin Betecknare betecknar. Gud är verbet som ger subjektet en skapande mening. Substantiven är våra beläten. Några heligare en andra som tecken på Guds skapelse och nåd. Det beror enligt språkpsykoanalytikern Lacan på människornas ”metonymiska begär”. Det finns många begärsfilosofier som menar att begäret karaktäriseras av sitt begärs begäran sitt egna Begär. Tala om beläten.

    Mitt beläte till Gud är preliminärt inte den hermeneutiska cirkelns slutna referens som självmotsägelse. Självmotsägelser är bara en praktisk solipsism i vår mänskliga tillvaro. För man in avsikten med det hela torde det framgå att cirkelresonemangen är diskursivt spirala och dynamiska ögglor med varierande diametrar i olika kontexter. Att Gud är både spänstigare, längre och omfångsrikare än människan hermeneutiskt spirituella spiraliteter, det godtar jag, eftersom sista ordet aldrig blir sagt, om man tror att ett ord kan förklaras inför Nästan genom ett annat liknande. Vi tror oss förstå varandra genom orden, men orden tolkar vi bara; var och en för sig. ”Förstår” varandra gör vi genom något annat – icke-retoriskt – än tolkningen av ordet ”förstå” och förståelsens översättning av ordet ”tolkning”. Inte undra på att vi kan likställa det rådande ”definitionstvånget” med det ”metonymiska begärets” diagnos ”substantivsjuka”

    ”Retorik” är bara retorik, ja, men inte bara namnet på en handling som skapar sig sitt ”självt” muntligt verbalt utan också, i akt och mening, härmed till synes genom tecknens skriftliga tillverkning av denna egen-dom-liga andakt, i själva verket, också tecken för den redan ännu-inte varandes möjligheten, att ”Nästan” – någon andres Andra ande – läser och i dessa tecken vill, rätt-o-riktat, nedsänka sin egen visas mening, vis av erfarenheten, att kunna läsa om viljan följer med. Retorik handlar om vår urskiljningsförmåga, vilken uppövas genom konsten att lyssna och läsa ut ”vad” som visas osagt i handling genom det ”hur” vi brukar göra talet om någon eller något. ”Retorik handlar om konsten att veta vad vi gör med språket och vad språkandet gör med oss.” Det är mycket retorik inte handlar om, men säga vad man vill säga något om, så gäller till syvende og sidst: ”Varom vi icke kan tala bör vi tiga” och om nödvändigt försöka kommunicera på annat konstfärdigt sätt. Se bara på de dövstumma, sa den blinde. Aaamen.

    Som ung ville jag bli ett geni; lyckligtvis kom glädjen i vägen, även i mitt fall, ehuru det kanske inte syns så lustigt i skrift.

    Marx menade att sanningen är en praktisk kontextuell fråga: ”I praxis måste människan bevisa sanningen, dvs verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande.” Som pensionär är man samtidigt mycket jordnära och väldigt opraktisk av sig i både tanke och kropp, särskilt då man känner tecken på huden att ens tid håller på att bli över.

    Många bevisar verkligen i sanning Sanningens jordnära drivkraft i handling genom sin Tro på Gud; skaparen av Herren, slaven och den heliga And. En treenighet som genom Messias; kristusgestaltens gestaltande, visar riktningen i var och ens söknad efter sin egen mening i hela församlingens överenskommelser genom gemensamt skapad tradition av given ord nad tolkning och reformativt ord nande av den givna liturgins gåva som förkunnelse och sakramental praxis. (Utanför kyrkorummets mötesordning blir denna andliga ordning metaforiskt uttryckt, dia logiskt talat, metonymiskt översatt, lika med begreppet parla mentalt hierarkiskt ordnad ”mötesteknik”. Varför också Herren ibland måste gripa in som ordförande på täppan och med kraftstämma stämma i stämmans porlande bäck: Någon dj la ordning måste det väl vara även i ett kommunistiskt Partis centralt demokratiska kommunikation av gemenskapens underkastelse som självdisciplin.) Vidare…

    Nästan; många andre Andra, bevisar Sanningens stora S i sanning genom det lilla/s tvetydigt splittrande enhet av praxis; enligt kil principens treeniga metod för sanningens uppenbarelse och kraftöverföring till cirklarnas, på så vis, mer dynamiskt statiskt jordnära fyrhjulsdrift av VOLVOns rullning, och samtidigt diskursivt evolu- som revolu-tionära rörelse; hit och dit, framåt som bakåt, här och nu, där och då, så att säga, hegelskt; upp och ner och marxskt; ner och upp. Så lyder kort och gott det retoriska >ochochoch< samhället"… i min här således för-givet-tagna teoretiska praktiks praktiska teori: Anspråket är allmänt givet men handlingen en särskild gåva från var och ens känsla för sin egna kännedom till vad som uppenbart är oriktigt… eller med tillräckligt god vilja kan bli, mer eller mindre riktigt rätt till slut; ty sanningar på pränt blir aldrig det samma som förnimmelsen kroppsliga epifani – heureka ! (= Kim Larsen: "aha, ja har de, jäg har de, jäg har en hit ! … ååå naj, den gikk da ikke så gott, den heller ikke, a lige vel !)

    Harnihörtdenförut ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2
images (2)

TOLERANS

Jag upplever att vi lever i en tid av växande oförsonlighet. I en form av brutalisering av ett samhällsklimat som får svåra konsekvenser för samhällets förmåga att hålla ihop I en brist på öppenhet och dialog som ytterst undergräver demokratin.

Tolerans blir ur detta perspektiv särskilt angeläget, men vad är tolerans, vad betyder det?

Ordet stammar från latinets tolerantia, i meningen tålighet och möda, att tåla och uthärda. Den som är tolerant uthärdar en uppfattning eller åsikt som hon själv inte delar. I ett mer filosofiskt sammanhang betyder ordet, att vi bör acceptera andras rätt att hävda sin mening, även om den avviker från de egna.

Begreppet har en mångtusenårig historia, inte minst en kristen. Och med upplysningstiden, sent 1700-tal och framåt, är begreppet starkt förbundet med liberalism. Se bland andra Voltaires påstådda uttalande: jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.

I en ”Mångfaldsbarometer” sammanställd av sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, kartläggs årligen attityder till etnisk mångfald bland befolkningen i Sverige. Och i den från 2010 framgår bland annat att

– Strax över 60 procent anser att utlänningar som begår brott i landet bör utvisas

– Vart fjärde väljare instämmer i påståendet att ” invandrare utgör en fara för vår kultur”.

Och i den så kallade Intoleransrapporten bland skolelever( Forum för levande historia) redovisas följande;

– 60 procent instämmer i påståendet att de flesta muslimer är nog laglydiga

– 22 procent instämmer inte i påståendet ” Judar har rätt att bygga synagogor”

– 72 procent ställer sig mer eller mindre kritiska till påståendet att ”homosexuella går det inte att lita på”.

Så vad kan man tänka om detta? Lever vi i ett tolerant samhälle?

Möjligen kan svaret till del bero på vilken betydelse man lägger vid ordet; tolerans är ett mångtydigt begrepp. Det kan tolkas som lika med acceptans och nära nog gränsa till liknöjdhet; Var och en får tycka som den vill, jag bryr mig inte. Som om hållningen skulle kunna gå hand i hand med uppgivenhet.

” Tolerans är ett annat ord för likgiltighet”(Somerset Maugham. Eller, ”Tolerans är dygden hos människor som inte har några övertygelser”(Gilbert Chesterton).

Måhända kan det också gränsa till synkretism, det vill säga med ett principlöst utslätande av väsentliga skillnader i åsikter.

I en artikel på DN-debatt, jag tror det var 2010, gav ett antal kyrkliga företrädare(Caroline Krook och Peter Weiderud bland andra), uttryck för en annan hållning; de varnade för en framväxande islamofobi

och hävdade att tolerans just är en fråga om att”uthärda den andres närvaro”. Men samtidigt menade de att det inte räcker med det. I någon mening, att tolerans inte kan begränsas till en principiell hållning eller en åsikt. De vill också se tolerans som en handlingslinje; vad som krävs är även ett nyfiket bejakande av den andres erfarenheter.

Alltså inte passiv acceptans understött av trötta suckar. Istället ett aktivt medvetenshetsarbete, en prövande inställning, inte bara till den andres åsikt och närvaro utan också till den egna åsikten och föreställda identiteten.

Uhärda; inte bara den andre, utan också våga  betrakta sig själv.

OCH, tänker jag, i detta arbete uthärda sig själv. Ja, just det. Uthärda sig själv, mig själv,  i alla mina ofullkomligheter, i det som i mig är både gott och ont. En stundtals plågsam övning. I vilken jag också behöver andra.

Ett förhållande som till del förklarar varför det är så lätt att döma andra, projicera sina egna mörka rum på den andre. Måla i svart och vitt. Våga säga, till sig själv och andra; jag är inte alltid tolerant. Ibland faller jag ner i mörka djup. Och försöker dölja det, för mig själv och andra.

Hur ofta är inte utbasunerad tolerans marinerat i självgodhet?

 

 

2 comments

  1. Hej Olle!

    Under tonåren vandrade jag i Nacka- och Erstaviksområdet på egen hand eller
    med en kompis. Vandring utan karta och kompass, platser som besöktes: Ulvsjön, Strålsjön, Källtorpsjön, Söderbysjön för nämna några. Jag kände till Nacka-reservatet som min egen bakficka.

    Jag har under senare år cyklat från Söder, via Hammarbyhöjden. Björkhagen, Marcuskyrkan, Söderbysjön, Bagarmossen. Hemvägen Kärrtorp, Gamla Tyresövägen, Södra station.

    Tisdagen den 19 maj kl.18.30, start utanför Bagarmossen T-banestationen kommer en vandring att äga rum under ledning av Anne-Marie Lindgren och
    Kjersti Bosdotter. Arrangör: ABF Stockholm, AKS och Arbetarrörelsens arkiv
    och bibliotek. Om jag har tid så kommer jag att delta i vandringen. Jag bott
    i Bagis under närmare 25-år.

    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Kollektivhuset, Södra station

    vandring att äga rum

  2. Eva Lindström says:

    Just de sista styckena känns så bra att läsa. De drabbar. För några dagar sedan blev jag varse mitt förstelnade seende i en situation. Smärtsamt men ack så bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4
ladda ned (6)

FRIHET OCH RELIGION

I Europa är det fortfarande vanligt att betrakta religion som vidskepelse; tanken att den västerländska modernitetens föreställda fundament – frihet, tolerans, universalism och mänskliga rättigheter- skulle hotas av religion. Varför det är särskilt angeläget att skilja politik och religion och förpassa religionen till en privat sfär.

Se bara på IS, salafism och kristen höger i USA!

Frihet är ett mångtydigt begrepp och har i tider använts i allehanda syften( avses frihet från något eller till något exempelvis), men om jag begränsar mig till att utgå från att begreppet handlar om individens autonomi(dess motsats: heteronomi, viljan underkastas en annan lag än sig egen), är fråga om religion i sig skulle hota eller hindra individens autonomi? Är det verkligen så?

Absolut, skulle många i min bekantskapskrets hävda och utgå från att religion per något slag av automatik är förenat med individens underkastelse, förminskning, och hennes övergivande av sina förståndsgåvor till förmån för grumlig vidskepelse; och en gång i tiden(omkring 1789 och framåt) klev människan ut ur sin av religiositet tyngda omyndighet – Äntligen fria.Ungefär så.

Och när Gud i takt med tiden gradvis kom att uppfattas som ett hinder eller som onödig för realiseringen av människans frihet och autonomi, avskaffas Gud.

Mer eller mindre underförstått i modernismens uppbrott var( och är än idag) också föreställningen om en allsmäktig, straffande/belönande, ständigt och in i minsta vrå ingripande/intervenerande Gud inför vilken en människa stod/står passiv. Men uppbrottet vid slutet av 1700-talet ägde också rum utifrån en beklämmande erfarenhet av en kristenhet(det är vanligt inte inte göra skillnad på kristendom och kristenhet) som länge vandrat hand i hand med statsmakter och överhet och som ofta hade gött just en sådan gudsföreställning.

Ändå är det så att jag, sedan jag till slut insåg att jag var troende, aldrig har mött en präst, en diakon, en församlingsmedlem med en sådan syn på Gud. En historisk förändring har ägt rum som för många har passerats förbi obemärkt. Och om vi ser till spännvidden i den religiösa praktiken – Som den mellan IS och latinamerikansk befrielseteologi, eller den mellan kristen höger I USA och exempelvis Catholic workers movement i samma land – blir det av stor vikt att fundera över vari en religions essens egentlig består.

I vår tid är det heller inte alls ovanligt, tvärtom, att samfund och kyrkor själva befrämjar åtskillnaden mellan religion och politik; politik är inte vår sak tycks man tänka och bottnar i en månghundraårig föreställning om skillnad mellan kropp och själ, ande och makt( här har Luther spelat en mycket viktig roll), en av kyrkor uppburen föreställning som förpassat Jesus till ”hjärtat” och förvandlat honom till en politiskt harmlös och passiv åskådare.

På så sätt har med andra ord  liberalers och socialisters distinktion mellan det privata som trons sfär och det politiska understötts av Svenska kyrkan själv(en kyrka som lider under sitt dåliga självförtroende).

Men åter till frågan om individens autonomi:

I vår tid kan vi samtidigt och alltmer klart se hur den goda tanken om autonomi kantrar över i atomism( envar är en ö) och självtillräcklighet. Och inte sällan undrar jag om inte Gudstron har omedvetet kommit att ersättas med allehanda former av avgudadyrkan( jakten på rikedom, makt, stundens upplevelser, ett allena saliggörande fastklamrande vid förståndet som alltings lösning och grund). Och den politiska frihetstanken ekar idag mycket tomt.

Och då och då halkar mitt minne tillbaka i min erfarenhet av svensk arbetarrörelse och dess grunda idé om frihetens innebörder; bara vi undanröjer frihetens begränsningar( fattigdom), skapar ett Välfärdssverige med full sysselsättning kan envars frihet förverkligas. Mer i den saken har man egentligen inget att säga, vilket är märkligt då dess ursprungliga projekt var frigörelse, emancipation.

Varför samma rörelse, mest som ett exempel, borde betrakta sitt ursprungliga uppdrag med stöd av , säg, Sören Kirkegaard(religiös). Enligt honom är frihetens verklighet förenat med ångest, en ångest som föds i samma ögonblick en människa nås av insikten att hon bär på flera möjligheter, att hon står inför val. Det vill säga, frihetens verklighet innebär att jag må pendla mina djup, ställa mig mer grundläggande existensiella frågor.

Och den kanske viktigaste är – Vem är jag?

En realisering av min frihet innebär att förändras, förvandlas. Att jag förlora mig själv för att vinna mig själv. Därför och den ständigt närvarande lockelsen att fly friheten. Och ur min egen erfarenhet vill jag säga, att religion, Gudstro, för mig, har handlat om uppbrott från sidor hos mig själv, självrannsakan, nå min sårbarhet, upptäcka gång på gång att sann styrka växer ur svaghet och sårbarhet, mitt beroende av andra, övningar och praktiker för förändring/förvandling.

Religion som förvandlingspraktik.

Teologi är en skatt att frilägga för den som söker sin och den andres frihet. Som politisk teologi är en angelägenhet för kyrkor och samfund som anammat åtskillnad mellan kropp och själ, ande och makt, hjärta och förstånd, religion och politik

 

 

 

 

 

4 comments

  1. Hans Ödman says:

    Instämmer i vad du skriver Olle. I ett mejlsamtal om sekulär stat och religion skrev jag följande:

    ”Religion kan aldrig, tror jag, begränsas till något ”privat” (vad nu som avses med privat undras också?) som inte får betydelse för det samhälleliga livet. Religiösa organisationer har rätt att tycka och påverka staten som alla oberoende organisationer i samhället (fackföreningar, partier, ideella organisationer som Röda Korset, Greenpeace mm), men inte att ges någon institutionaliserad plats i staten. Och de ideologier vi bär med oss (som liberaler, socialister, kristna och muslimer etc) kan vi ju knappast utesluta från påverkan av vad vi anser politiskt, hur skulle det gå till?”

    För att anknyta till Kierkegaard också, så skriver han i ”Kärlekens gärningar” om det kristna kärleksbudskapet ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”, K kallar det ”den kristna lagen”, att ”Kärleken är lagens uppfyllelse”, d.v.s. en betoning av att den kristna kärleken inte bara är en känsla utan gäller handling. Här är det inte fråga om en yttre lag, ett tvång utifrån utan en i frihet självvald tro och praktik.
    Det är som jag ser det en minst sagt ”radikal” hållning för såväl den enskilde som för samhället, knappast den breda, bekväma vägen, ej heller något för de ”söndagskristna”.

    I vår ”vetenskapstroende” tid tycks man inte förstå vetenskapens begränsningar, bara dess tillgångar. Och inte nog med det utan på all vetenskap vill man också tillämpa naturvetenskapens ideal, annat ses som lite flummigt eller t.o.m. ”vidskepligt”. Det är ingen tillfällighet att marxister kallar sin lära ”vetenskaplig socialism” och att där saknas etisk reflektion. Samhället ses som en historisk produkt bestämd av utvecklingslagar och ses som i grunden determinerad av dessa lagar. Människans frihet reduceras till hur dessa utvecklingslagar ska realiseras. Dagens liberaler ger heller inte mycket för människans frihet. Här ses den tekniska utvecklingen och vad den för med sig som obönhörlig, ”den enda vägens politik” för att citera en välkänd politiker.

  2. Intressant. Jag förstår att det inte är blogginläggets huvudpoäng, men just det där med historiska förändringar i gudssyn är något jag f.n. fördjupar mig lite i. Om du har lust, blir jag väldigt tacksam om du vill utveckla lite mer vad du menar med en ”in i minsta vrå ingripande/intervenerande Gud inför vilken en människa stod/står passiv” och den gudssyn som människor idag har, eftersom du säger att du ”aldrig har mött en präst, en diakon, en församlingsmedlem med en sådan syn på Gud”.

    Du skriver om dig själv, och gott så! Man måste inte alls försöka att beskriva och generalisera, om det inte intresserar.

    • Nils Ivar Tenmann says:

      Gud är för min del en pseudo-beteckning för JHVH; fyra konsonanter när nog lika outgrundligt svåra att översätta och helt uttömmande tolka och förstå som pseudo nymen Rebella. Men bokstäver är bokstäver och vi kan ju fundera ”rakt på sak” vad de möjligen kan föreställa, som fenomenologen Husserl föreslog den akademiska (o)vanan, att ständigt definiera bort gränsvärdet med själva gränsen. Det identiska mellan en och annan pseudonym är väl möjligen just det ”outgrundliga”… detta att Gud i begynnelsen sade och det vart… ”kroppar” av Kött” och ”blod” vars socialisation tack vare retorikens verbaliteter blev till skriftens olika ord ningar.

      Pseudonymerna Olle och Hans kan jag säga. att jag känner mig för givet taget något sånär bekant begåvad med fördomar. Inte för att Rebella nu ska tro att jag tycker namneT Tenman säger något mer än NN. Nisse Nilsson talar ju bara istället för sitt ”självt”; som om det var till en vägg, inifrån ett glashus, där jag nu sitter och rebelliskt kastar sten mot en påtagligt osynlig, oss synbarligen, avskärmande skärm, märkt Isabella… så att säga… med referens inte till Thomas Ledin utan till Thomas Tranströmers odé, Allegro, betänkligt väl så aktuell nu redan 1962 med hissad Haydnflagg.
      Demokratins dominanta, slutna goda och onda cirkel hänger väl på ett intimt grundläggande plan ihop med Gud och den närmast metafysiska frågan ”om vad det innebär att tala för människor som inte skulle tala om man inte talade för dem” genom ”Livsmodets språk”. Mitt vemod låter så missmodigt därför det tycks mig som om det saktmodiga pratar så fort att de inte hänger med att lyssna.

  3. Nils Ivar Tenmann says:

    Jag läser inte otvetydigt här att du skriver vad du menar eller menar det du skriver. Jag antar att du ”provpratar” och inte i denna akt av befrielseteologiska anspelningar – varken teologiskt eller politiskt – avser någon nyordnad form av tidigare konstituerande förbund mellan kyrka/stat… eller i överförd mening… mellan arbetarrörelse/parti). Men undrar dock… ???

    Om jag själv utgår ifrån att ”frihet” är lika med tvånget att välja… väljer jag att tro likt den okunnige läraren… ”att Gud skapat den mänskliga själen med förmågan att utbilda sig själv utan läromästare.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2
DSCF3894

LEVIATAN OCH VANDRINGENS ESSENS

Nyss hemkommen efter en veckas vandring på Kreta;

jag ledde en så kallad vandringsretreat utmed sydkusten. Vandringar i bergen och utmed kusten varvades med inledningar/föreläsningar av mig och Julia Ryberg, kväkare, samtal och delningar.

För mig, som under så många år har vandrat ensam, är det en spännande upplevelse att i tystnad gå till fots tillsammans med andra. Snart faller vi in i en och samma rytm, i en tystnad som förtätas.

Och jag tänkte många gånger på hur den här vandringen blev som en påminnelse om alla mina tidigare vandringar. En påminnelse om, ska jag säga vandringens kärna, eller dess essens. Det blir kanske lite pretentiöst, men under veckan som gick var upplevelsen stark av hur ett slags mönster ständigt återkommer när vi går till fots, särskilt om vi vandrar långt, försvinner, eller kliver av samhället, lämnar det bakom oss. Liksom samhället i mig dunstar bort.

Mycket kan jag berätta om detta men jag nöjer mig vid två moment, två essenser i en vandringsliturgi.

Det första är, att efter ett antal dagar blir vandringen bara på ett ytligt plan en linjär rörelse, medan den på ett inre plan är en cirkulär rörelse; jag återvänder till mig själv och blir mer förmögen att se klart, mer förmögen att se mig själv, och andra, mer klart. det är som en stegvis kristalliseringsprocess. Och i den blir jag, känner jag mig, möjlig.

Det andra är mödan. Efter ett antal timmar i sol och vind, kanske alltför nära ett brant stup nära havet, efter en timmes eller fler i strävsamma försök att gå på lösa stenar, tränger sig meningsfrågorna på; varför gör jag det här? Vad gör jag egentligen här?

Och när jag/vi efter ytterligare några timmar undrar om vi någonsin ska komma fram, till slut når ett högt liggande krön och kan blicka ner mot ett vackert liggande kloster, vandringens mål den dagen, påminns jag om hur detta på flera sätt varit en alldeles vanlig, lång och strävsam vandringsdag; lättnaden, glädjen över att äntligen ha kommit fram. Den närmast extatiska njutningen och tacksamheten över att vattnet i duschen är varmt.

Och så paradoxen; för många var just den här dagen, i all ansträngning och känsla av meningslöshet, den mest givande. Någonting hände, särskilt i dem som fick kämpa hårdast, alla de som tvivlade på sin förmåga, längtade efter en helikopter som aldrig kom, bannade guiden som menades inte ge korrekt information, en syndabock in spe. Ilskan kokade.

Resans, vandringens viktigaste och mest givande stund är då något går fel, mycket sätts på spel, stunder då jag eller vi prövas. Och i allt det som sker öppnas möjligheten till en förändring.

I filmen Leviatan ser jag ingen sådan förändring äga rum. Monstrets klor griper om alla, om än på olika sätt. Svårast att se; hur Kolja och andra  tyngs av en förlamande hopplöshet med vodka som stundens tröst. Men ingen förändring, ingen förvandling.

Vandring är kanske för mig, främst, en önskan om just det. Det är en förvandlingspraktik. Liksom tro och religion ytterst är en förvandlingspraktik. Som alls inte är närvarande eller känns som möjlig när Leviatan greppar med sina klor.

2 comments

  1. Hans Ödman says:

    Hade varit fint att vara med på er vandring. Dessvärre klarar min rygg nog inte längre sträckor än ett par tre km idag utan packning. Får hitta andra sätt att uppnå något av det du talar om Olle.

  2. Eva Lindström says:

    Det är trösterikt att läsa dina ord. Just därför att jag känner igen tankarna. Men det är förrädiskt när man nått målet att mödorna glöms så lätt. Löften om att jag ska inte utsätta mig för detta flera gånger bleknar. Den här upplevelsen finns med i varje utmaning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3

LEVIATAN

För ett tag sedan såg jag den ryska filmen Leviatan. Något förströdd och oförberedd gick jag in på biografen och vacklade ut därifrån några timmar senare. Filmen grep mig på ett sätt som ytterst få har gjort. Det är en film med biblisk tyngd.

Leviatan är hebreiska och betyder ” vriden eller ”ringlad” och var ett biblisk sjöodjur omnämnt i Gamla Testamentet(Job:41).  Leviathan är också titeln på Thomas Hobbes bok(1651), ett av de första exemplen på ett framskrivet samhällskontrakt. Hans tanke var ett vi föds in i ett tänkt naturtillstånd, som, om inte en stat fanns, skulle innebära ett ”alla krig mot alla”. Endast en stark stat, ja, en envåldshärskare kunde förhindra ett sådant inbördeskrig, ty det är sådana vi människor är, enligt Hobbes. Envåldshärskaren garanterar ordning i en värld där annars kaos skulle råda.

Och i filmen råder kaos, oordning; ett korrumperat samhälle där de sluga, maktgalna och giriga roffar åt sig. De som drabbas kan inte heller vända sig till polisen för den är korrumperad, den liksom rättsapparaten. Och om den som drabbas inte ger sig står bakom den lokala oligarken en mindre av arme´av män klädda i svarta skinnjackor med kpistar i sina händer.

Ett ringlande monster har tagit ett struptag på ett helt samhälle. Och vi får en plågsam, kvävande inblick i vilket slag av samhälle det ryska är på god väg att bli. Hobbes tankefigur som samtida rysk verklighet. E

I en scen börjar byns präst(den som inte springer maktens ärenden) citera ur Job för den som drabbats:  Kan du draga upp Leviathan med krok och med en metrev betvinga hans tunga? Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?…”

Förvirrad och stupfull stirrar hans på den obegripliga prästen och säger(fritt ur minnet): Ja, här står jag mitt i skiten och har förlorat mitt hem, och vad gör du? Läser sagor !

På väg ut från biografen drog jag mig till minnes en scen i Steinbecks roman Vredens druvor. Det är trettiotal, småjordbrukare drabbas av missväxt, torka och hårda vindar föröder jorden. Och de hamnar i händerna på storbankerna, kan inte betala av sina lån och måste lämna sina gårdar.

En bankman som just meddelat en bonde att hans mark nu är bankens säger(fritt ur minnet):

-Du förstår banken är som ett monster, en maskin. Och jag känner ingen som jobbar på banken som gillar vad banken gör, ändå blir det som det blir.

– Jamen, svarar bonden, det är väl människor som har skapat banken, den består ju av människor!

– Nej, svarar bankmannen, banken är något annat än människor. Vi som jobbar på banken hatar vad banken gör, ändå gör banken som den gör. Den är mer än, något annat än människor. Den är ett monster. Människor skapade monstret, men nu kan vi inte kontrollera det.

På väg hem började jag tänka på just det. Mina erfarenheter av alla människor som jag mött och som har velat göra gott, närapå slitit ihjäl sig på kuppen, men som på något märkligt sätt ändå satt som fast i en ordning som de inte rådde över. Som de var kritiska till och ville ändra, men som på något sätt hade fått ett eget liv.

 

 

3 comments

  1. Nils Ivar Tenmann says:

    De konservativa brukar mena att staten ska vara stark, men liten… vad de nu menar med det?
    En tolkning kan vara att grundlägga individernas möjlighet och ansvar att bygga sitt medborgarskap med en s.k. förbehållslös basinkomst/medborgarlön motsvarande kostnaden för var och ens livslust att bli Leviatan eller Leviadam i eget hus.
    En starkare och mindre stat än så har jag svårt att föreställa mig.

  2. Hans Ödman says:

    Filmen handlar på ett plan om Ryssland idag, ett Ryssland nedsänkt i en evig förbannelse där varje monstruös epok tycks följas av ännu en, tsarväldet, sovjetepoken och nu Putins Ryssland. Men filmen försöker också vidga saken till något mer allmängiltigt, varför annars välja titeln och direkt apostrofera Job. Zvyagintsev säger själv i en intervju  att han inspirerats av en liknande händelse i USA, och kallar sig själv ”sekulär men troende”. Och att filmen också handlar om något universellt, människans predikament kanske.

    Job är en rik man som betecknas som ”oförvitlig och redlig man som fruktar Gud och undviker det onda”. Men en dag kommer Åklagaren (=djävulen) inför Gud och hävdar att Job ju hela tiden haft Guds välsignelse och stöd varför hans Gudsfruktan och rättfärdighet har varit en lätt sak. Gud låter då Åklagaren utsätta Job för all världens olyckor utom den att ta hans liv. När detta nu sker följer Jobs klagan inför Gud, han ser sig ju själv som så rättfärdig, men bemöts kritiskt från de tre vännerna Elifas, Sua och Sofar. Till slut svarar Herren Job och frågor honom ”vem han är att stämpla vishet som mörker, i det du talar utan insikt?” och hänvisar till sin egenskap som världens Skapare, den Allsmäktige. ”Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga? Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner? Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.” Det slutar så med att Job underkastar sig med orden ”jag talade ju om vad jag inte begrep, om det som var mig för underbart och det jag inte kunde förstå….Därför tar jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.” Efter detta välsignar Herren Job med nya jordiska rikedomar i boskap och barn och ett liv i 140 år.

    Hur ska man nu tolka det här och filmens anknytning till Job? Till skillnad från Job så går det ju verkligen åt pipan för filmens Job, Kolja. Är det för att han till skillnad från Job inte ger upp sin kamp, sin självrättfärdighet, och underkastar sig högre makter?
    Det är ju en vanlig kritik mot Bibelns Gud att han ter sig som grym, maktfullkomlig, ja nästan sadistisk i sin ”allsmäktighet”. Det är ju också en problematik som troende kristna brottats med genom tiderna, teodicéproblemet., d.v.s. att Gud om han är allsmäktig så är han en djävul som låter det onda existera i världen, och om han är alltigenom god så kan han inte vara allsmäktig. Allsmäktigheten och godheten blir då oförenliga.

    Det kan ju synas som hela denna problematik är förlegad i vår upplysta tid, då ingen tror på Gud längre, eller i alla fall inte flertalet i vår del av världen. Men ondskan i världen är ju knappast frånvarande för att Gudstron inte längre är för handen. I Upplysningen finns i stället en tilltro till människan själv och hennes förnuft, att hon med förnuftets hjälp, vetenskap och framtidstro skall minska och nästan utrota det onda, lidandet, hemskheterna i världen. Ur Upplysningen har utopismen utvecklat sina läror, sina jordiska frälsningsläror, Hegel med sin Världsande, Marx med sin kommunism. Ett problem med dessa har författaren Lars Ahlin berört i sitt författarskap, nämligen att för de levande människorna är ju detta en klen tröst då deras villkor ju förblir att leva sitt liv i jämmerdalen, utopin hägrar ju bara i en avlägsen framtid, även om Hegel väl trodde något annat, och marxisterna trodde på att lyckoriket kunde skönjas inom något sekel eller så.
    Filmen kan ju i motsats till utopismen te sig en smula pessimistisk, här anges ingen väg ut ur förtappelsen, den får väl åskådaren själv grunna på. Så långt är väl att säga att den ryska verkligheten här gestaltas så att den visserligen visar en bild av den politiska och kyrkliga maktens eländighet, men inte förenklar världen till att ställa de goda krafterna i form av t.ex. proletariatet/folket mot de onda i form av bourgoisin/byråkratin/staten. Ingen av filmens gestalter är ju faktiskt utan skuld och det är nog en ganska verklighetstrogen bild.

    Kristen tro brukar förklara ondskan i världen med arvsynden gällande den som orsakas av den med fri vilja begåvade, gudalika människan, och av människans oförmåga att förstå Guds vägar. I det senare fallet innebär det ju en slags tröst i ondskans meningslöshet, som t.ex. att vissa dör i flygolyckor, att det finns en mening som dock är fördold för oss människor.”

    Ja, så skrev jag strax efter att jag sett filmen. Man kan fundera över vad filmen vill berätta, att staten är något man inte kan rå på och förändra, att den blivit ett monster med ett eget liv? Nej, så enkelt är det nog inte tror jag. Inte heller de människor som utsätts för den politiske flåbusen och hans anhang är ju särskilt goda. Kolja är hård mot sin son, hans hustru vänstrar bakom ryggen på honom med den gamle vännen, advokaten, som dessutom söker bekämpa den lokale makthavaren med uppgifter från högre instanser i samma maktapparat, Kolja våldtar sin hustru i vrede över detta, och i förtvivlan kastar hon sig i havet eller är det mannen som dödat henne? Han blir i alla fall dömd för mord. Så framstår kanske den vidriga staten här som organiskt förenad med ondskan i vardagen, och att en förändring inte bara kan gälla en oberoende förtryckande, korrupt stat utan också individerna och deras vardagsliv i denna stat. Jobs tro på sin gode Gud utsätts hänsynslöst för prövning och Job tycker att han är rättfärdig nog för att inte utsättas för dessa plågor, men bekänner till slut att han inte kan mäta sig med Gud, att han är en vanlig människa med fel och brister också han. Denna ödmjukhet och självinsikt leder sedan till att Job får ett långt och rikt liv. Filmens Job, Kolja, når aldrig fram till denna insikt och döms till ett långt fängelsestraff.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

0

DET EVIGA FYRAPROCENTSPARTIET

  • Hörru Kaparn, varför hamnar ditt parti alltid kring fyra procent i riksdagsvalen?
  • Jomen, det är inte så konstigt, svarade Kaparn sturskt, vi är inte så många fler politiskt medvetna i det här borgarsamhället.

Det var 1974,Kaparn var min jobbarkompis på LM Eriksson vid Telefonplan i Stockholm. Han medlem i VPK och jag i Förbundet Kommunist. Fabriken är nerlagd nu, åren har gått. Ändå känns min fråga lika angelägen nu, mer än fyrtio år senare.

Varför förblir Vänsterpartiet ett fyra-fem procentsparti?

Ett svar vi svang är att folk som förvisso sympatiserar med partiets politik ändå inte röstar på det därför att man misstror dessa förmåga att förverkliga sina krav; bra politik men begränsad politisk kraft. Men om litenheten vore ett skäl, hur kan då ett litet parti överhudtaget bli större? Litenhet som ett adelsmärke? En tanke som antyds i Kaparns svar.

Kan det vara så att folk förvisso gillar mycket i politiken men känner att den titt som tätt har en ultimativ udd och svansföring som skapar en osäkerhet om partiet är nog pragmatiskt? Det är ett förrädiskt ord, men i det gamla SKPs barndom, på tjugo-och trettiotalet var det så socialdemokratin drog sin slipsten; i striden mot kommunisterna stod striden mellan ”De principfasta” och ”Verklighetens parti”- Och vann.

Jag söker mig fram, men tror att en del av svaret på min fråga beror på en obearbetad identitet och självbild med historiska bottnar. I den forna och kommunistiska kamptraditionen var ett signum den egna medvetenheten kontra omgivningens omedvetenhet, avantgardtanken, elitism i den marxistiska vetenskaplighetens kostymering, idén om den revolutionära omdaningen och med den ett visst förakt för ”dagspolitik”; rädslan att förlora målet ur sikte. Partiet annorlunda som lätt uppfattar sitt utanförskap som kvitto på den ideologiska vapensköldens renhet. Kaparns svar.

Retoriken är idag annorlunda, men lever något av den gamla andan vidare? ’

Kan det vara så att den samtida bilden av partiet omedvetet flyter samman med erfarenheten av det gamla? Vilket, i så fall, skulle bidra till föreställningen om dess politik som mindre genomförbar och opraktisk.

Kort sagt; placerar Vänsterpartiet sig själv på politiken läktare?

Kort sagt; var inte Kaparns svar på min fråga en kongenial tolkning av en partikultur som ännu inte gått hädan?

Jag tror mig veta att mitt resonemang för många kan kännas irriterande; Herregud, vi har ju gång efter annan gjort upp med vårt förflutna.

Men välmenande kongressbeslut är en sak, en partikultur är en annan och en seglivad historia. Socialdemokratin har beslutat är det är ett feministiskt parti, men, uppbackat av en manlig facklig kultur, är det lika förbannat ett patriarkalt parti.

I femton år var jag ombudsman på LO och upplevde inifrån hur ”Rörelsen” var som marinerad i självgodhet; vi inte bara kämpar för rättvisa, vi är Rättvisan. Det slaget av egenrättfärdighet är förödande.  Vi är som ljusets riddarvakt i kampen mot mörkret. Det är förblindande och lämnar dörren vidöppen för eviga projektioner.

Det är smärtsamt att ifrågasätta sin självbild. Det gäller för ett parti likväl som för en individ. Men utan en omprövning av hur man uppfattar sig själv, blir heller inget uppbrott och förändring möjlig. Vad som krävs är, bland annat, en öppenhet för att lyssna på vad andra har att säga.  På vad kritiska vänner har att säga. Orka blicka tillbaka för att mer klart se vad som bär och vad som inte håller. Det är ett medvetenhetsarbete.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *